Kajsa Ekis Ekman skriver himla bra om fattigdom i Expressen i dag.
I höstas levde jag på existensminimum (antagligen under) för första gången i mitt liv. Eftersom jag är medelklass vägrade jag att identifiera mig som “fattig”. Jag tänkte att jag står över ekonomi, att det alltid löser sig. Jag är ju uppvuxen med utlandssemestrar och nya kläder när helst jag behöver det, och jag har alltid varit sparsam. Inte skulle fattigdom kunna drabba mig. Dessutom var det en skymf mot folk som är fattiga på riktigt att haka upp mig på finansiella problem som (surely!) snart skulle gå över.
Men om nätterna låg jag vaken med en helt annan känsla: känslan av att jag stod och stirrade ner i avgrunden. Ekonomin gick ihop, men det var alltid med nöd och näppe. Jag tillät mig inte att tänka på biobesök, uteliv, kläder eller kroppsvård. I affären köpte jag tvättmedel, morötter och matolja – aldrig choklad eller en tidning. Allt sådant som jag tagit för givet, som jag antagit att jag förtjänade, blev sådant som andra kunde tillåta sig men inte jag. Jag slutade se pengar som ett medel för att göra roliga saker, och började se dem som något jag behövde för livets nödtorft: mat, diskborstar, SL-kort – eventuellt en ny jacka från Myrorna. En gång fick jag en CSN-räkning på 1600 kronor, vilket gav mig sån panik att jag var tvungen att gå tre varv runt kvarteret innan jag räknat ut att jag kunde betala den utan att hamna på gatan.
Man blir en annan när man inte har pengar. Som Kajsa Ekis Ekman skriver: “Det handlar om att plötsligt känna sig otillräcklig. Att titta sig i spegeln och känna sig ful. Att se sitt hem och upptäcka att det ser för jävligt ut. Och att samtidigt se hur de övre klasserna drar ifrån och hela tiden sätter ribban högre för vad som är en acceptabel standard – på boende, utseende, livsstil.”
Att jag skulle känna mig ful kom som en överraskning. Men som en direkt konsekvens av att jag inte hade råd att gå till frisören, köpa smink eller shoppa slutade jag bry mig om utseende över huvud taget. Resultatet blev att jag kände mig grotesk och frånstötande, som något man gräver fram under flera lager mossa och ogärna tar i utan skyddshandskar. Det kanske hade med vuxenblivandet att göra snarare än ekonomisk oro, men plötsligt fick jag permanenta påsar under ögonen.
Eftersom jag inte hade råd att ägna mig åt något av det som enligt populär uppfattning gör livet värt att leva fick jag svårt att relatera till andra människor. Jag alternerade mellan att vara bitter (tydligen var det möjligt att bli bittrare än jag redan var – lite av en chock!), arg och gråtfärdig. Det kändes inte som någon idé att träffa andra, eftersom jag visste att det enda jag skulle prata om var hur extremt synd det var om mig. Ungefär som en gammal människa som inte kan prata om annat än sin ledvärk. Jag ville bespara andra människor mitt enkelspåriga gnäll, men kände samtidigt att jag inte kunde prata om något annat än hur mycket jag hatade rika (dvs alla som har månadslön och/eller förstahandskontrakt).
Dessutom kom jag inte riktigt ihåg vad konsumenter pratar om. När man inte har pengar inser man nämligen hur konsumentdrivet vårt samhälle är, och hur stor del av vår vardag som kretsar kring inköp av olika slag. Stockholm är en exkluderande plats att befinna sig på när man inte har pengar. Kontorsarbetarnas tresiffriga uteluncher motsvarar en fattig persons veckohandling på Willys. Allas största intresse är kläder, uteliv och att åka taxi (för att undgå våldtäkt, om inte annat). Som fattig är ens enda alternativ att sitta hemma och uggla framför grannens skakiga Internetuppkoppling, knaprande på Eldorados tortillachips.
Ett hat uppstår mot alla som tar shoppingrundor, fikor på stan, restaurang- och biobesök, uteliv och smink för givet. Jag tillbringade hela hösten med en känsla av att jag var något slags modern Robin Hood eller ännu hellre en laestadian, ständigt på väg att explodera av frustration över medelsvenskens slösaktighet och lättja. Trots att jag visste att så fort jag fick pengar (Gud vad jag fantiserade – fortfarande fantiserar – om en normal månadslön!) skulle jag gå direkt till en sushirestaurang och där efter på bio och där efter köpa en dyr drink. Först efter den renande, existensberättigande konsumentrundan skulle jag känna mig som en människa igen.
I frånvaro av de där grejerna borde jag ha insett att jag inte behövde dem, men istället insåg jag motsatsen: jag behöver dem så in i helvete. Att kunna köpa saker är inte bara vårt samhälles officiella bild av lycka, utan också av att man har lyckats: man hör till, man är godkänd, man passar in i systemet. Utan pengar har man inte tillträde till någon officiell mötesplats förutom möjligen biblioteket. Man går runt bland lunchrestauranger och uteställen i en grå, frånstötande kokong av misslyckande.
Här är några oväntade situationer jag befunnit mig i som “fattig”:
- Fram till slutet av oktober hade jag tunna, blommiga sommarskor på mig. När de sprack i sömmarna fick jag vänta en månad innan jag hade råd att köpa nya.
- Min bror hälsade på och vi gick ut på Marie Laveau. Det var enda gången jag var ute på hela hösten, och det förvånade mig att det var så trångt och högljutt i lokalen (inga tortillachips fanns att tillgå heller!). De första rundorna öl bjöd min bror på, men eftersom jag inte ville vara snål bjöd jag honom en gång. Sedan köpte jag en falafel. Dagen där på kände jag mig oförlåtligt slösaktig.
- Knapparna gick av en efter en på min höstjacka. Jag vågade inte köpa en vinterjacka när det blev kallare utan väntade tills min mamma hälsade på med en gammal i packningen. Hon betalade också för ett frisörbesök, vilket fick mig att känna mig som en ny människa. Jag hade en frisyr! Snart kände jag mig ful igen, men det var en välkommen påminnelse om hur det är att aktivt kunna påverka sitt utseende.
Men det jag främst kommer ihåg är hur jag slutade bry mig om all kuriosa som gjort mig glad tidigare. Jag slutade lägga märke till roliga, konstiga och uppmuntrande saker på offentlig plats och i kollektivtrafiken. Istället tittade jag på mina medpassagerare och gjorde den återkommande observationen: “Jag slår vad om att vartenda ett av de här jävla asen har möbler hemma.”
