Sedan visade det sig att det som hänt var att en entrévärd fått en korv slängd på sig av en missnöjd besökare. Ännu ett kränkande ögonblick i en kroganställds prövande tillvaro, men kanske inte ett bestående trauma.

Ändå fick det mig att fundera. Var går gränsen för om en incident är rolig eller inte? Om besökaren hade kastat en tennisboll i magen på vakten, hade det varit roligt? Om det hade varit en pinne, hade det varit värt ett småleende?

Egentligen är det  inget konstigt eller uppseendeväckande i att krogbesökaren valde en korv som vapen. Många är de festande människor som väljer att avsluta kvällen på ett gatukök. Och när ilskan tar över – av vilken anledning det än må vara – faller det sig naturligt att utnyttja det tillhygge som är närmast. I det här fallet en korv.

Det är sant att en korv sällan orsakar bestående skador, men att få en slängd på sig i en hotande situation måste ändå vara obehagligt. Kanske tänkte entrévärden: ”Det här är bara början, snart händer något mycket värre.”

Det kanske är långsökt, men jag blir påmind om en video där komikern David Mitchell pratar om att förminska våldsamma skeenden för att de hände för länge sedan. Han tar upp nutidsmänniskors tendens att prata om vikingarnas plundrings- och våldtäktsresor som komiska, nästan gulliga. Om det hände för tusen år sedan och gärningsmännen har pådyvlats konstiga hattar av eftervärlden, är det mindre chans att man associerar deras våldseskapader med den skräck och brutalitet de faktiskt måste ha inneburit.

Att få en varmkorv slängd på sig är knappast jämförbart med att få sin by nedbränd av vikingar. Men att göra om ett brott till kuriosa på grund av omständigheter som tid, plats och val av våldsmedel är inte ett ovanligt fenomen.

Jag hoppas så klart att varken jag eller någon jag känner råkar ut för någon form av ofredande i framtiden. Men om olyckan skulle vara framme hoppas jag åtminstone att brottet inte sker på en plats som bedöms som ”obskyr” för storstadsbor, eller att gärningsmannen har på sig en morphsuit eller använder en kycklingwrap som vapen. För med en bisarr detalj inblandad i dramat blir chansen betydligt mindre att ens obehag tas på allvar.

Medelklasskids älskar i allmänhet okvalificerat arbete.  Jag vet inte hur ofta jag har hört kompisar prata om hur skönt det vore att stå vid ett rullband på en fabrik och paketera saker. Det är alltid just “rullband” de längtar efter, vilket är något jag verkligen inte kan relatera till. Föreställer mig  att jag skulle börja gråta och storma ut efter max en halvtimme, stressad och med “extrem smärta” i någon kroppsdel.

Jag ska inte låtsas att jag inte har blivit lockad av annonser där de söker besättning till skeppet M/S SYMFONI. Nog för att jag är nästan sällsynt värdelös på alla former av fysiskt arbete, men att jobba på M/S SYMFONI låter så trivsamt och återberättarvänligt.

Det är antagligen inte speciellt trivsamt. I alla okvalificerade yrken jag haft (mest vårdbiträde, men även biblioteksassistent och kundtjänstpersonal vilket är TYP okvalificerat) har jag känt mig osäker och klumpig. Efter ett tag har jag också känt mig rädd för att fastna i det yrket. Det har funnits stunder när jag har känt att jag har gjort bra i från mig, men de stunderna har varit få till antalet i jämförelse med de återkommande ögonblicken av starkt tvivel på min förmåga.

Okvalificerat arbete är omhuldat i teorin för att det anses vara fritt och kräva begränsad hjärnkapacitet. Medelklasskids gillar det eftersom det tillåter dem att ta en paus från prestationsångesten och kanske lära känna några “original”.
I mina okvalificerade arbeten har jag förutom känslor av att jag är fucking sämst känt mig mycket stressad och okunnig om allt från mediciner till datorsystem. Jag har också hunnit träffa en hel del “original” – några  jag gillade skarpt, och andra jag hatade djupt. (Åsikterna man får höra i fikarummet på valfri arbetsplats ute i “verkligheten”  - Gud, GIV MIG STYRKA.)

Jag har respekt för alla yrken, mest för att det inte finns en chans i helvetet att jag skulle kunna utföra 95 procent av dem. Jag har stor tolerans för slarv, okunskap, otrevlighet och alla former av inkompetens. Been there, done that, liksom. Tacksamheten över att det inte är jag som står bakom kassan och slår in siffror fel överskuggar all eventuell irritation över att det tar lång tid. (Folk som klagar över ”dålig service” är över huvud taget bortskämda, känslokalla as som förtjänar två veckor på artighetsläger.)

Framförallt har jag inga illusioner om att rullande band-jobb är avkopplande eller att jag skulle passa där. Jag älskar mitt  skrivbord, min dator (med MÅNGA reservationer) och min hög med gulnande Metro-tidningar som borde slängts förra månaden. Jag älskar att kunna släntra in på kontoret när arbetare tar sin första kafferast, vänta på att datorn ska komma i gång (brukar ta ungefär tio minuter) och börja dagen med att kolla mina fyra mailadresser. Jag älskar att åka i hissen med gallerdörr. I de ögonblicken ser jag mig själv utifrån och tänker: “Oj, åker hiss och allt! Stora damen!” 

Då känner jag att jag är i mitt rätta element, på det trygga, varma kontoret med en dag av skrivande, puffande, bildletande och rubriksättande framför mig. Jag känner mig inte osäker; tvärtom känner jag i hela kroppen att det här är arbete jag kan utföra. Bra, till och med. Till skillnad från typ allting annat.

Tacosallad till valfritt antal personer

Sallad, t.ex. såna små blad i påse
gurka
majs
marinerade vitlöksklyftor
oliver
jalapenos (orkar inte göra grejen över n)
övriga grönsaker man kommer på, t.ex. tomater och rödlök
salsa
massa ost och creme fraiche om man gillar sånt

Serveras förslagsvis med tacofärs och nachos om man har det, vilket vi inte hade. Men det var gott ändå.

Då är DU en sjävklar deltagare i Red Bull Wake Up Challenge!!!!!

Reglerna är enkla: installera en övervakningskamera i ditt hem och gå upp i tid en dag i rad! Vinnaren får 1000 burkar Red Bull och sitt uppvaknande livestreamat på  Sergels torg!

Vill du utsätta dina medmänniskor för ditt nyvaket påsiga ansikte på storbildsskärm? Tveka inte – anmäl dig till Red Bull Wake Up Challenge I DAG!!!!

I höstas levde jag på existensminimum (antagligen under) för första gången i mitt liv. Eftersom jag är medelklass vägrade jag att identifiera mig som “fattig”. Jag tänkte att jag står över ekonomi, att det alltid löser sig. Jag är ju uppvuxen med utlandssemestrar och  nya kläder när helst jag behöver det, och jag har alltid varit sparsam. Inte skulle  fattigdom kunna drabba mig. Dessutom var det en skymf mot folk som är fattiga på riktigt att haka upp mig på finansiella problem som (surely!) snart skulle gå över.

Men om nätterna låg jag vaken med en helt annan känsla:  känslan av att jag stod och stirrade ner i avgrunden. Ekonomin gick ihop, men det var alltid med nöd och näppe. Jag tillät mig inte att tänka på biobesök, uteliv, kläder eller kroppsvård. I affären köpte jag tvättmedel, morötter och matolja – aldrig choklad eller en tidning. Allt sådant som jag tagit för givet, som jag antagit att jag förtjänade, blev sådant som andra kunde tillåta sig men inte jag. Jag slutade se pengar som ett medel för att göra roliga saker, och började se dem som något jag behövde för livets nödtorft: mat, diskborstar, SL-kort – eventuellt en ny jacka från Myrorna. En gång fick jag en CSN-räkning på 1600 kronor, vilket gav mig sån panik att jag var tvungen att gå tre varv runt kvarteret innan jag räknat ut att jag kunde  betala den utan att hamna på gatan.

Man blir en annan när man inte har pengar. Som Kajsa Ekis Ekman skriver: “Det handlar om att plötsligt känna sig otillräcklig. Att titta sig i spegeln och känna sig ful. Att se sitt hem och upptäcka att det ser för jävligt ut. Och att samtidigt se hur de övre klasserna drar ifrån och hela tiden sätter ribban högre för vad som är en acceptabel standard – på boende, utseende, livsstil.”

Att jag skulle känna mig ful kom som en överraskning. Men som en direkt konsekvens av att jag inte hade råd att gå till frisören, köpa smink eller shoppa slutade jag bry mig om utseende över huvud taget. Resultatet blev att jag kände mig grotesk och frånstötande, som något man gräver fram under flera lager mossa och ogärna tar i utan skyddshandskar. Det kanske hade med vuxenblivandet att göra snarare än ekonomisk oro, men plötsligt fick jag permanenta påsar under ögonen.

Eftersom jag inte hade råd att ägna mig åt något av det som enligt populär uppfattning gör livet värt att leva fick jag svårt att relatera till andra människor. Jag alternerade mellan att vara bitter (tydligen var det möjligt att bli bittrare än jag redan var – lite av en chock!), arg och gråtfärdig. Det kändes inte som någon idé att träffa andra, eftersom jag visste att det enda jag skulle prata om var hur extremt synd det var om mig. Ungefär som en gammal människa som inte kan prata om annat än sin ledvärk. Jag ville bespara andra människor mitt enkelspåriga gnäll, men kände samtidigt att jag inte kunde prata om något annat än hur mycket jag hatade rika (dvs alla som har månadslön och/eller förstahandskontrakt).

Dessutom kom jag inte riktigt ihåg vad konsumenter pratar om. När man inte har pengar inser man nämligen hur konsumentdrivet vårt samhälle är, och hur stor del av vår vardag som kretsar kring inköp av olika slag. Stockholm är en exkluderande plats att befinna sig på när man inte har pengar. Kontorsarbetarnas tresiffriga uteluncher motsvarar  en fattig persons veckohandling på Willys. Allas största intresse är kläder, uteliv och att åka taxi (för att undgå våldtäkt, om inte annat). Som fattig är ens enda alternativ att sitta hemma och uggla framför grannens skakiga Internetuppkoppling, knaprande på  Eldorados tortillachips.

Ett hat uppstår mot alla som tar shoppingrundor, fikor på stan, restaurang-  och biobesök, uteliv och smink för givet. Jag tillbringade hela hösten med en känsla av att jag var något slags modern Robin Hood eller ännu hellre en laestadian, ständigt på väg att explodera av frustration över medelsvenskens slösaktighet och lättja. Trots att jag visste att så fort jag fick pengar (Gud vad jag fantiserade – fortfarande fantiserar – om en normal månadslön!) skulle jag gå direkt till en sushirestaurang och där efter på bio och där efter köpa en dyr drink. Först efter den renande, existensberättigande  konsumentrundan skulle jag känna mig som en människa igen.

I frånvaro av de där grejerna borde jag ha insett att jag inte behövde dem, men istället insåg jag motsatsen: jag behöver dem så in i helvete. Att kunna köpa saker är inte bara vårt samhälles officiella bild av lycka, utan också av att man har lyckats: man hör till, man är godkänd, man passar in i systemet.  Utan pengar har man inte tillträde till någon officiell mötesplats förutom möjligen biblioteket. Man går runt bland lunchrestauranger och uteställen i  en grå, frånstötande kokong av misslyckande.

Här är några oväntade situationer jag befunnit mig i som “fattig”:

- Fram till slutet av oktober hade jag tunna, blommiga sommarskor på mig. När de sprack i sömmarna fick jag vänta en månad innan jag hade råd att köpa nya.

- Min bror hälsade på och vi gick  ut på Marie Laveau. Det var enda gången jag var ute på hela hösten, och det förvånade mig att det var så trångt och högljutt i lokalen (inga tortillachips fanns att tillgå heller!). De första rundorna öl bjöd min bror på, men eftersom jag inte ville vara snål bjöd jag honom en gång. Sedan köpte jag en falafel. Dagen där på kände jag mig oförlåtligt slösaktig.

- Knapparna gick av en efter en på min höstjacka. Jag vågade inte köpa en vinterjacka när det blev kallare utan väntade tills min mamma hälsade på med  en gammal i packningen. Hon betalade också för ett frisörbesök, vilket fick mig att känna mig som en ny människa. Jag hade en frisyr! Snart kände jag mig ful igen, men det var en välkommen påminnelse om hur det är att aktivt kunna påverka sitt utseende.

Men det jag främst kommer ihåg är hur jag slutade bry mig om all kuriosa som gjort mig glad tidigare. Jag slutade lägga märke till roliga, konstiga och uppmuntrande saker på offentlig plats och i kollektivtrafiken. Istället tittade jag på mina medpassagerare och gjorde den återkommande observationen: “Jag slår vad om att vartenda ett av de här jävla asen har möbler hemma.”

Mr Taco säger halli hallå alla glada tex mex-älskare!

Lycka och nachos
Vad är skillnaden?
Jo, den ena är gjord av majsmjöl
GISSA VILKEN!!!!

- Hjälp! Jag är för ung för att dö!

- Du, deppa inte ihop. Det är fantastiskt vad läkarkåren kan uträtta nuförtiden. Har du hört talas om djävulsutdrivning?

Starta min sportswear-linje, Patchy Performance
Skjutit upp det i flera år eftersom jag saknat kapital.

Köpa en surdegsmacka till frukost på väg till jobbet
Känns i nuläget som en ouppnåelig dröm.

Äta ute varje dag
Eller åtminstone 3-4 gånger i veckan.

Ha växter
Minns fortfarande med glädje mina palmer, Olof och Lisbeth Palme. De växte så det knakade, tillfreds i varandras sällskap och med de rödgröna värderingarna runt omkring.

Göra en egen realityshow
Den ska heta Moms! och gå ut på att några vanliga personer lär sig om Skatteverkets regler. Den som först lär sig fylla i en preliminär skattedeklaration felfritt vinner, och  får det prestigefyllda uppdraget att utforma broschyren “Till dig som har egen firma”. Det är viktigt att personerna är tävlingsinriktade och lite falska så att de försöker lägga krokben för varandra genom att till exempel ljuga om vilka procentsatser som gäller i olika sammanhang.

I veckan såg jag - när jag egentligen borde gjort annat så klart - den här intervjun. Efteråt var jag inte riktigt säker på vad jag hade sett. Intervjun börjar ungefär så här (fritt översatt):

Craig Ferguson: Jag har alltid sett dig som fulländad.
Stephen Fry: Nääeee!
C.F.: Jo, kom igen. Du är fantastisk.
S.F.: Äääh!
C.F.: Jo… Vem skulle vara bättre? Gud? He’s got nothing on you.
S.F.: Vet du, det har hänt att jag har tvivlat på mig själv, faktiskt.
C.F.: NÄ? Du SKOJAR?
S.F.: Näe. Jag är rätt … mänsklig, är nog rätt ord.
C.F.: Du LJUGER!

Sen pratar de om:
- effekten av kokain
- bipolär sjukdom
- att nätkommentarer kan vara taskiga, inte minst på YouTube (NYA RÖN!)
- teknik i allmänhet
- Twitter
- testiklar och knogar osv
- alfapet
- profanity
- Hugh Lauries karisma
- USA och att amerikaner är äventertyrslystna medan europeer mer sitter hemma och ugglar
- varför engelsmän förtjänar att spela nazister
- Zac Efron
- att det inte var bättre förr; man var bara yngre
- utrotningshotade djurarter

Jaha, nu har jag tråkat ut er. Men jag tycker i alla fall att ni ska se den. Unna er en intressant intervju i veckan, vid något tillfälle när ni egentligen borde reda upp eurokrisen, ta emot kronofogden eller bygga några nya bostadsrätter. Allt det där går att skjuta upp. Är det något jag har lärt mig i livet så är det att det mesta går att skjuta upp, faktiskt.

När jag ser det här samtalet blir jag förresten lite avundsjuk. Det vore praktiskt att kunna bryta isen med en intervjuperson genom att hänvisa till ett gemensamt kokainmissbruk. Kanske når man dit en dag.

Nöjesguiden hade smygläsning av nya numret i torsdags, och naturligtvis var jag där för att äta oliver med cocktailpinne, bläddra förstrött i tidningen och misslyckas med att föra en konversation över den välrenommerade DJ:ns hip hop-beats. Jag tvingade även (tyvärr ej en överdrift) mingelfotografen att ta den här bilden på mig och min kollega Beata. Vid det laget var jag tillräckligt full för att inte ha någon skam i kroppen, men lyckligtvis inte tillräckligt full för att gestikulera vagt mot mitt ansikte och säga: “Remember this face!”

Beata berättade (skeptiskt, så klart, hon är ingen tönt) att det finns reklamkurser på Berghs där mingelkunskap ingår. Jag skulle behöva gå en sån, för jag är värdelös på småprat. De två saker jag helst pratar om är geografi, eftersom det är ett genuint intresse, och jobb, eftersom det är ett pålitligt samtalsämne och ofta det enda jag kommer på att ta upp. Resultatet är att jag verkar extremt stiff. Och om jag försöker skoja till det säger jag ofta något olämpligt som “Fin väska, vad kostade den?” (pengar är om möjligt ett ännu större intresse än geografi) eller “är det ditt vin, eller?” (svepande blick runt bordet). En annan sak jag gärna tar upp är min fattigdom och hur mycket jag hatar rika. Om jag hörde någon annan prata om det skulle jag göra personen till min best friend for life, men när jag går in i en bitter pengamonolog blir folk av någon anledning obekväma. Märkligt!

Vad andra brukar prata om vet jag inte riktigt. Relationer verkar ju populärt, och poppsykologi. Nuförtiden är det mer normalt att säga, i förbigående, “jag har en flackande personlighet och tenderar att fly när relationer blir för allvarliga” än att (som jag) inleda en konversation med: “Jag hörde att du är från Ånge, var ligger det? Folkmängd? Klimat? Antal soltimmar förra året?” Jag bara älskar att höra folk berätta om sina hemorter, oavsett var de ligger. Om någon är från samma region som jag blir jag alldeles till mig, eftersom varje liten gemensam beröringspunkt är tacksam ur samtalsperspektiv. Tyvärr har jag märkt att ingen delar min entusiasm, vilket känns rätt ogeneröst. Det är ju inte som att jag tror att vi har någon sorts evigt band, eller ens något gemensamt intresse över huvud taget, bara för att vi kommer från samma stad. Jag är inte dum i huvudet. Jag vill bara utnyttja det här att vi delar geografiskt ursprung. Work with me here!

Det är likadant om någon är född samma år som jag. Då pratar jag mer än gärna om det. I ren desperation så klart, även om folk verkar tro att det beror på någon sorts nostalgisk Filip & Fredrik-störning.

Har man inte gått på Berghs så har man inte, okej. Jag ska nog seriöst göra det. Ser framför mig hur jag går fram till nån, lägger en stadig hand på deras rygg, ler ”självklart” och skriker över musiken: “Vad är din PASSION?”

En grej jag brukar göra när jag är full är Irish exits. Det betyder att man bara drar. Jag rekommenderar det verkligen. Man slipper det jobbiga i att säga hejdå, samtidigt som man besparar sig själv en massa pinsamheter genom att fly fältet innan det börjar snurra på allvar. Tre öl och en shot är acceptabelt, sen brukar det vara dags att göra en Irish exit. Innan du till exempel börjar skälla ut nån för att den ser rik ut. Word of advice. Jag känner fortfarande att det KUNDE ha hänt.